aussieswedes

Efter några omtumlande veckor och ett nytt bilköp är vi faktiskt on the road again! Som några av er vet kör vi numera omkring i en Mitsubishi Magna, årsmodell -97(nästan -98 som han vi köpte den av vackert poängterade). Om Taragon var en kass bil, så är det här raka motsatsen. I denna bil glider vi fram efter vägarna som vi aldrig gjort annat, och dessutom har vi en fungerande Air-Condition.

Hursomhelst så visade sig tipsen om fruktplockningsarbete nere i södra Australien vara sanna. I Mildura fick vi tag på ett fruktplockningsarbete där vi skördade vindruvor. Eller vindruvor var det väl kanske inte direkt, utan sådana där Sultanas som senare blir till russin efter att ha fått ligga i en fruktansvärt ökenhetta i några dagar. Vi blev iallafall informerade om att vi skulle bli betalade per hink, vilket naturligtvis kändes hyffsat dåligt. Efter att ha fått höra att vi endast skulle bli belönade med ynka 73 cent per hink blev vi misstänksamma. Efter ett kort öråd bestämde vi oss för att ta jobbet iallafall, eftersom att vi åtminstone skulle få in några få ynka kronor istället för att behöva kasta ut pengar var och varannan dag.

Halv sju befann vi oss på arbetsplatsen, och efter en snabb arbetsintroduktion var det dags att kasta sig in bland vinrankorna för att skörda frukt! Jag och den andra Kalle jobbade tillsammans och vi kom snabbt in i ett intensivt tempo. Kanske lite allt för intensivt, för inom fem minuter hade jag skärt mig för första gången. Blodet rann, jag svor, och de andra fruktplockarna undrade nog säkerligen om jag hade alla hästar i stallet. Dagen förflöt sedan ganska smärtfritt(skar mig fyra gånger till) och lönen visade sig i form av 37 dollar. Kändes aningen snopet att få 37 dollar för 7.5 timmars arbete med tanke på att blomplantaget som de båda Tommy:sarna befann sig på genererade 105 dollar om dagen. Efter  fyra ungefär lika tråkiga dagar blev vi iallafall några hundra dollar rikare. Vi bestämde oss för att kasta in tältet och åka vidare mot Port Lincoln i vår superfina bil. Eftersom att det är så långa avstånd i det här landet kom vi naturligtvis inte hela vägen dit på en och samma dag, utan vi fick stanna i Burra. Staden Burra är en sån där läskig stad med 500 invånare som bara figurerar i sammanhang i stil med skräckfilmer. Utsvultna försökte vi hitta en lämplig affär att handla kvällsmat på, men förgäves. Den lokala affären hade nämligen slagit igen portarna redan 17.30, så vi fick erkänna oss besegrade, för den gången. Vi lät oss dock inte slås ned av det lilla missödet, istället åkte vi och tittade på de gamla koppargruvorna vilket var hemskt intressant.

Dagen efter rullade vi in mot nästa delstat, South Australia - the Festival State. Tydligen så har varje delstat i det här landet sin egen fräcka slogan, och det här var just SA:s motto. Vid gränsen mellan delstaterna Victoria och South Australia blev vi stoppade av en "fruktpolis", vars enda uppgift här i livet är att kontrollera att vi inte för med oss några ruttna frukter som bär på fruktflugor över gränserna. Givetvis avfärdade vi denna fruktpolis omedelbart, tills vi kom på att vi hade en lök någonstans i bagageutrymmet. Polisen fann detta objekt mycket intressant, och ville naturligtvis beslagta löken, men därefter var vi fria att fortsätta.

Några få timmar senare var vi på plats i Port Lincoln, hamnstaden som världen över betraktas som "the fishing capital of Australia"(åtminstone enligt Australiensarna själva). Vi hade fått höra imponerande berättelser om tonfiskarna, och att det definitivt var "the place to be" under sommarhalvåret. Naturligtvis kände vi oss tvingade att få veta mer om denna hamnstads fiskeliv, därför beställde vi en rundtur i hamnen med provsmakning av olika fiskar som avslutning. Pensionärsvarning kan ni säga, och med all rätt..Men vi trivdes ändå! På kvällen blev det sedan middag i havets tecken(även fast jag åt pizza som huvudrätt), vilket var riktigt trevligt.

Det är nog lättare att visa det hela med ett par bilder istället:
  


  


//Kalle Å