aussieswedes

Vi befinner oss nu i t.., en liten stad utanför Mt Gambier och har slagit upp tältet. Imorgon ska vi in till Gambier och kika på lite vulcaner och andra billiga attraktioner, som att bada i en vulcansjö. Vi lever under en strikt budget nu fram tills jobbet så man kan inte riktigt göra de mest spännande sakerna. Om man leker med tanken att vi hade haft lite pluring så hade man t.ex. kunna dyka i undervattensgrottor. Alla har lyckats bli mer eller mindre sjuk nu, men det är inte så mycket att klaga på.

Så vad har hänt sedan sist? Vi har jobbat oss vidare efter kustlinjen. Efter Port Lincoln drog vi till Innes national park. Det var de absolut vackraste stränderna jag sett, men tyvärr så var det väldigt kyliga vindar som förstörde chansen att utnyttja dem. Vi drog mellan dom olika utsiktsplatserna i parken och njöt istället. Det var något helt unikt som verkligen fick en att tappa andan. Det var endast några kilometer mellan dom olika platser men det var ändå helt olika vyer varje gång. I parken hittade vi även en väldigt unik sjö. Det var så pass hög salthalt att man inte kunde drunka om man försökte, inte ens "spiken" fick en under vattnet med huvudet. Sjön var en gammal mineralgruva som hade övergivits när dom insåg att det inte gick att gräva längre ner. Den ligger nämligen under havsnivån så det blir omöjligt att tömma den på vatten.

Dagen efter drog vi iväg till Adelaide, men därifrån finns inte så mycket att säga egentligen. Det blev mest bara att gå runt på stan ett tag och njuta av att få handla mat i en stor butik igen. Dock så bestämde sig Kalle B för att göra de andra sällskap i Perth tills dess att vi börjar jobba på kiwifarmen, så vi är numera bara 3 st i herrgårdsvagnen och 7-manna tältet.

hojj hojj //Jonte

Nu var det högtid för en uppdatering om vad jag och wikström sysslar med här i Perth. Jag har inte lyckats vara så verksam på denna blogg, det är väl egentligen Åkerlund som har fått dra det största lasset medan vi andra grabbar har avlastat ett par gånger. Förhoppningsvis får vi kulan i rullning efter stilleståndet som varit och att mer uppdateringar äger rum.

Att vi befinner oss närmare 400 mil ifrån de andra grabbarna känns aningen underligt. Vi är i ett och samma land men avstandet mellan oss kan liknas som mellan Sverige och Spanien. Nu i efterhand känns det riktigt bra att vi tog beslutet att åka till Perth så man även hinner ta del av Australiens västkust. Som tidigare namnt sa kommer vi mota upp de andra grabbarna pa kiwifarmen dar vi kommer jobba i 1 manad.

Nu nar vi bor pa hostel ar en riktigt harlig kansla. Det ar en viss skillnad fran att bo i ett lakande tallt, trasiga madrasser och myror overallt. Man lar kanna nytt folk dagligen och har aven tillgang till OS! Nar Sverige spelade mot finland satt vi 6 stycken fran Sverige och skrek nar det blev mal. Riktigt harlig stamning. Dock var det varre idag nar sverige akte ut mot slovakien.

Idag fick vi den glada overraskningen att Kalle B landade i Perth och skall stanna har till Jobbet pa kiwifarmen drar igang. Det har inte blivit sa mycket jobbsokande har utan vi har stallt in oss pa att ta semester och ligga pa stranden i 1 & 1/2 vecka till. Sedan blir det att jobba ihop nya pengar innan vi reser efter ostkusten!

Här nedan kommer lite bilder från min och Tommy:s vistelse i perth hittills, vi har varit pa 3 olika strander, Scarbourugh beach, Cottessloe beach, Fremantle beach. Vi har aven tagit oss till ikea och atit kottbullar.


           
 
//Tommy Erkki

Efter några omtumlande veckor och ett nytt bilköp är vi faktiskt on the road again! Som några av er vet kör vi numera omkring i en Mitsubishi Magna, årsmodell -97(nästan -98 som han vi köpte den av vackert poängterade). Om Taragon var en kass bil, så är det här raka motsatsen. I denna bil glider vi fram efter vägarna som vi aldrig gjort annat, och dessutom har vi en fungerande Air-Condition.

Hursomhelst så visade sig tipsen om fruktplockningsarbete nere i södra Australien vara sanna. I Mildura fick vi tag på ett fruktplockningsarbete där vi skördade vindruvor. Eller vindruvor var det väl kanske inte direkt, utan sådana där Sultanas som senare blir till russin efter att ha fått ligga i en fruktansvärt ökenhetta i några dagar. Vi blev iallafall informerade om att vi skulle bli betalade per hink, vilket naturligtvis kändes hyffsat dåligt. Efter att ha fått höra att vi endast skulle bli belönade med ynka 73 cent per hink blev vi misstänksamma. Efter ett kort öråd bestämde vi oss för att ta jobbet iallafall, eftersom att vi åtminstone skulle få in några få ynka kronor istället för att behöva kasta ut pengar var och varannan dag.

Halv sju befann vi oss på arbetsplatsen, och efter en snabb arbetsintroduktion var det dags att kasta sig in bland vinrankorna för att skörda frukt! Jag och den andra Kalle jobbade tillsammans och vi kom snabbt in i ett intensivt tempo. Kanske lite allt för intensivt, för inom fem minuter hade jag skärt mig för första gången. Blodet rann, jag svor, och de andra fruktplockarna undrade nog säkerligen om jag hade alla hästar i stallet. Dagen förflöt sedan ganska smärtfritt(skar mig fyra gånger till) och lönen visade sig i form av 37 dollar. Kändes aningen snopet att få 37 dollar för 7.5 timmars arbete med tanke på att blomplantaget som de båda Tommy:sarna befann sig på genererade 105 dollar om dagen. Efter  fyra ungefär lika tråkiga dagar blev vi iallafall några hundra dollar rikare. Vi bestämde oss för att kasta in tältet och åka vidare mot Port Lincoln i vår superfina bil. Eftersom att det är så långa avstånd i det här landet kom vi naturligtvis inte hela vägen dit på en och samma dag, utan vi fick stanna i Burra. Staden Burra är en sån där läskig stad med 500 invånare som bara figurerar i sammanhang i stil med skräckfilmer. Utsvultna försökte vi hitta en lämplig affär att handla kvällsmat på, men förgäves. Den lokala affären hade nämligen slagit igen portarna redan 17.30, så vi fick erkänna oss besegrade, för den gången. Vi lät oss dock inte slås ned av det lilla missödet, istället åkte vi och tittade på de gamla koppargruvorna vilket var hemskt intressant.

Dagen efter rullade vi in mot nästa delstat, South Australia - the Festival State. Tydligen så har varje delstat i det här landet sin egen fräcka slogan, och det här var just SA:s motto. Vid gränsen mellan delstaterna Victoria och South Australia blev vi stoppade av en "fruktpolis", vars enda uppgift här i livet är att kontrollera att vi inte för med oss några ruttna frukter som bär på fruktflugor över gränserna. Givetvis avfärdade vi denna fruktpolis omedelbart, tills vi kom på att vi hade en lök någonstans i bagageutrymmet. Polisen fann detta objekt mycket intressant, och ville naturligtvis beslagta löken, men därefter var vi fria att fortsätta.

Några få timmar senare var vi på plats i Port Lincoln, hamnstaden som världen över betraktas som "the fishing capital of Australia"(åtminstone enligt Australiensarna själva). Vi hade fått höra imponerande berättelser om tonfiskarna, och att det definitivt var "the place to be" under sommarhalvåret. Naturligtvis kände vi oss tvingade att få veta mer om denna hamnstads fiskeliv, därför beställde vi en rundtur i hamnen med provsmakning av olika fiskar som avslutning. Pensionärsvarning kan ni säga, och med all rätt..Men vi trivdes ändå! På kvällen blev det sedan middag i havets tecken(även fast jag åt pizza som huvudrätt), vilket var riktigt trevligt.

Det är nog lättare att visa det hela med ett par bilder istället:
  


  


//Kalle Å

Hallå i stugorna!

Det var en lång tid sedan sist men vi har inte glömt bort er där borta i kylan. Under tiden har jag och Erkki jobbat på S&P Dominellos Flower Garden. Det har varit både tufft hårt och slitsamt men samtidigt väldigt skönt att få in några kronor på kontot igen, eller på kontot var väl att ljuga eftersom (som tidigare förtäljt) vi fick pengarna varje torsdag rakt i handen utan vidare administration så att säga. Vi har bott i vårt icke regntåliga tält. Och som vanligt har man inte vädergudarna på sin sida, det har stormat och regnat nästan hela vår första vecka vid arbetet. Med fem liter vatten i tältet och en halvt hysterisk vietnames skrikande: GET UP GET UP - varje morgon, har vi trots allt genomlidit dagarna förhållandevis bra.

Vi har lärt oss allt som en ”blomsterfarm” har att erbjuda och det har nog faktiskt gjort oss riktigt gott. Arbetskamraterna då, man kan likna dessa som en köttsoppa. En hel blandning av olika ingredienser från världens olika hörn, alla med olika mål och erfarenheter. Till exempel har vi lärt känna en tysk fotbollsspelare vid namn Andre Gumprecht (googla hans namn så får ni se något roligt) har faktiskt spelat i Bajern Leverkusen och också spelat i Serie A. Om vi ska nämna någon annan som skildrar vad vi upplevde där är Richard (kommer inte ihåg hans efternamn men ni klarar er nog utan det ändå) som har lärt oss att svära, man kan säga att svordomar var 90 % av det han sade var dag.

Arbetet led sedan mot sitt slut och vi blev tvungna att ta ställning till vad vi nu skulle göra med våra liv. De andra, som nu var 110 mil söder om oss var i full gång med vindruvsplockningen, var det både svårt att ta sig till och lät inte så attraktivt enligt deras egna berättelser om arbetet. Valet stod då mellan att stanna kvar i området och fortsätta söka jobb där, eller att åka ner till grabbarna och plocka lite druvor. Vi beslutade oss för ingetdera – vi tog sikte mot Sydneys flygplats! Efter en hel del letande efter resonabla biljetter och en natt på ett golv i terminal 1 på Sydney International Airport – flög vi 400 mil västerut. Närmare bestämt till Perth.

Perth är en stad på 1,6 miljoner människor men känns som en på 70 000. Nu bor vi på Swan Barracks Hostel, där vi nu söker jobb som bäst. Vi kommer dock inte att vara här någon längre tid, utan bara till och med ”kivijobbet ” börjar (vilket är andra veckan i mars).

/Tommy W

Hej ni!
De senaste dagarna har varit intressanta for oss alla. Jag och Jonathan har dragit runt pa Sydneys gator och torg for att forsoka fa ivag den gamla vildsinta Taragon. Vi har gjort allt som statt i var makt for att se ut som riktiga bilforsaljare, tyvarr har val varenda kotte som tittat pa bilen genomskadat var bluff. Kalle B och Emil, som vantade pa oss blev allt mer otaliga. Om det beror pa att ett talt knacktes under nattens gang i nagot som maste liknas vid en monsunstorm vet jag inte, men i vilket fall som helst blev vi kallade tillbaka till var campingplats. 

Vi forstod naturligtvis att Taragon inte skulle klara att fardas mycket langre till, men vi bestamde oss anda for att ge den ett sista forsok. 40 min fran Sydney borjar bilen sa sakteliga att koka, och vi tvingas svanga av motorvagen. Det ryker aterigen som den varsta angmaskinen vi sett, och kylarvatskan bubblar riktigt vackert och ger ifran sig en mysig odor. De foljande ogonblicket som kommer betraktar vi som vandpunkten pa nagot som kanns som var sju ar langa olycka i detta land. Fran och med idag har vi namligen skickat ivag Taragon till ett skrotupplag, och fatt hela 500 dollar for abaket! En borda har lyfts fran vara axlar, och antligen kan vi forhoppningsvis lagga fokus pa sadant som vi faktiskt vill gora i framtiden!

Tommy W och Tommy E:s arbetsvecka har forflutit bra, deras lon betalas tydligen ut svart direkt i handen, sa dom verkar vara riktigt nojda med tillvaron. Enda problemet ar att dom inte har nagot satt att ta sig sa att dom kan kopa mer konservmat, men dom jobbar pa det. Igar lyxade de dessutom till tillvaron med en Vezuvio och varsin Cola. Blomplockningen verkar med andra ord vara en god pengako!

Vi andra killar ar tillbaka i Sydney dar allt startade pa Hostel Gday. Vi vill inte vara kvar i denna stan en sekund, sa vi tanker dra oss ner mot Adelaide/Mildura dar vi har fatt sakra tips om att det faktiskt ska finnas fruktplockningsjobb tillgangliga i drivor! Hall tummarna for oss nu!

/Kalle