aussieswedes

Egentligen vill vi inte börja detta inlägg med att vi är riktigt lyckliga över Antons och Emils ankomst till kiwifarmen. Givetvis är vi otroligt upprymda att få dela vår vardag med dessa pojkar. Nu är vi bara åtta svenskar, sju av dessa från samma stad, Boden. Häromdagen räknade vi ut att det befinner sig 15 bodensare i Australien, en imponerande summa.

Nu har jobbandet på kiwifarmen äntligen dragit igång. Vi sliter, vi paketerar, vi svär, vi smäller igen saker med våld, vi svettas och framförallt, vi trivs. Skämt å sido, Från början skulle detta jobb sträcka sig över en period på fyra till sex arbetssamma veckor. Vi blev lovade guld och gröna skogar men som med allt annat i den här tillvaron fick vi grönska. Skämt å sido, i bästa fall har vi fyra veckors jobb där vi inkasserar ungefär 2500 dollar. =)

De två veckorna som vi gick i väntans tider innan jobbet bestod av billig mat, badande, kängurujakt samt en hel del dötid. Nu när jobbet äntligen har dragit igång kommer spargrisen att fyllas på nytt. För mig är detta livsviktigt då jag har levt på nudlar i veckorna två. Kom då inte hit och tro att du har mer kunskap än mig gällande nudlar, jag vet att det finns biff, kyckling, orientalisk, grönakssmak. You name it, I eat it!

Skämt å sido, vi har levt under en strikt budget och vi kommer försöka följa den insprängda vägen fram tills vi är redo att bege oss ut på vägarna igen med våra två ytterst godkända bilar. En utav oss kom igenom tullen på bästa möjliga sätt genom att besöka den grekiska verkstaden medan den andra åkte till den stora Mitsubishi-återförsäljaren, och gick på bet. Efter en god investering och tiotusen kronor fattigare har även Mitsubishi magna klämt sig igenom tullen. Det skall nämnas att grekens besiktning blev aningen förkortad när han var i full flärd med att fingra på sin nya välpolerade verktygssats. Det enda vi egentligen vet med säkerhet är att Ford Falcon har blinkers och fullt fungerande rattutslag.

Skämt å sido, vi har även lärt känna en riktig krigare från västkusten. Krigaren i sig, är en nittonårig grabb som växt upp i ”the real Outback”. Hans kunskap inom vildmarksliv är enorm, och igår bjöd han med oss på jakt på kiwifarmens område. Det hela slutade med att vi jagade kängurus med spjut, men tyvärr hade vi ingen större jaktlycka. Att jaga känguru är fullt tillåtet, men huruvida det är okej att faktiskt ha ihjäl dem med spjut, har vi ingen som helst aning om. Ägaren av Kiwifarmen har även problem med Possoms på sina ägor. Tyvärr vet jag inte det exakta namnet för dessa varelser på svenska, men de är ena riktiga otrevliga djur. De svinar ner hela skjulet och därför har chefen satt ett pris på djuren. De som fångar Possoms och transporterar bort dem från ägorna blir belönade med öl i mängder! Inatt är det med andra ord jakt på schemat med vår ädle ledare.

 
Naturligtvis har vi glömt bort över hälften av sakerna som hänt oss under dessa veckor, och kan därför inte informera er särskilt väl. Förresten, glada i hågen efter den prickfria besiktningen hos grekverkstan' fick vi syn på en skylt som sökte apelsinplockare. Givetvis nappade vi, och imorgon kliver fem av oss in och visar hur man lättast plockar apelsiner på the Scandinavian way! Skämt å sido, hej då.

//Tommy Erkki

Efter att ha kastat av Kalle B på flygplatsen i Adelaide rullade vårt äventyr vidare längs sydkusten. Planen var som ni säkert vet att långsamt men bestämt ta sig fram till Kiwi-plantaget tio mil norr om Sydney.

Mount Gambier skulle bli vårt nästa stopp. Genom vår förnäma, ja näst intill ovärderliga Australienbok, fick vi reda på att en av de dammiga gamla vulkankratrarna numera försörjer staden med det blåa dricksvattnet. Sjön har förresten, föga oväntat, fått namnet Blue Lake. Efter en rundtur i en grotta(som sved i våra tunna plånböcker, ska ni veta) bestämde vi oss för att inte stanna över natten eftersom vi ansåg att vi hade en allt för lång körning att påbörja.

Nästföljande etapp, The Great Ocean Road, skulle visa sig bli en hissnande färd längs branta, klippiga kustvägar. Dagens chaufför var Emil, även känd som Michael Schumacher. Efter en lugn inledelse på denna natursköna väg, inbillar sig Emil att den sportiga bilen framför vill utmana honom, och där tar en febril kamp sin början. Genom det kurviga landskapet, det allt mer tilltagande regnet, susar vi framåt. Att ingen kom till skada är ett under. Emil skötte det hela på ett bra sätt genom att ge upp kampen, och därav har ni nog förmodligen anledningen till att allvarligare incidenter uteblev. Vi noterade även skyltar som vi aldrig tidigare sett i Australien på denna väg. "In Australia, we drive on the left side on the road", kul, tänkte vi. Vad är anledningen till denna dumma skyltning egentligen? Fem minuter senare fick vi vårt svar. Mot oss kommer nämligen en förvirrad äldre herre med sitt sällskap, åkandes i en blå bil på höger sida av vägen. Kors i taket! Emil visade dock återigen prov på sitt skarpa sinne när han skickade en blixt med sitt helljus för att informera herren om vilken sida av vägen han befann sig på. Skamset reträtterade han över till sin sida av vägen, och faran var över.

Givetvis ska vi inte hylla Emil riktigt ännu, för cirka en timme efter detta agerande blir han aningen för kaxig. Skyltar som visar att djur skuttar över vägen titt som tätt, tar han ingen som helst notis om. Resultatet lät sig inte vänta. Poff, ett moln av fjädrar, och en död fågel. En fjäder var det enda som blev kvar som minne av honom, och så småningom kommer vi att ta ett fint farväl av honom.

Efter att ha skuttat genom Melbourne, betonghuvudstaden Canberra, kom vi slutligen fram till det bekanta Sydney. Det blev, tack och lov, bara en kortare visit staden innan vi stack vidare till Somersby, där Kiwi-jobbet skulle vänta. Efter ett samtal med chefen visade det sig att säsongen blivit aningen försenad, men att vi blev inbjudna att komma och bo på hans ägor. Han erbjöd oss logi i form av en husvagn i utbyte mot att vi städade ur den. Vi skickade iväg de cirka femton mössen för att finna boende på annat håll, och därefter var stället vårt.

I en veckas tid har vi levt för cirka tre dollar om dagen per person, tålmodigt väntandes på att säsongen ska börja. Det verkar dock fortfarande vara en vecka bort, men Peter som chefen kallas, erbjuder oss jobb då och då. Blomplantaget som Erkki och Tommy W jobbade på behöver tillskott för en dag, och då hoppar Emil och Jonathan in för dagen. Själv är jag sjuk, och planerar att vila mig i form till den riktiga säsongen. På tal om de två förstnämnda, så ska jag hämta upp dem senare idag. Erkki, Tompa W & Kalle B har semestrat klart i Perth och är redo att återvända till verkligheten där man äter ett mål mat om dagen, sover obekvämt men ändå magiskt nog tycker det hela är riktigt revligt.

/Kalle Å


   


 

Vi befinner oss nu i t.., en liten stad utanför Mt Gambier och har slagit upp tältet. Imorgon ska vi in till Gambier och kika på lite vulcaner och andra billiga attraktioner, som att bada i en vulcansjö. Vi lever under en strikt budget nu fram tills jobbet så man kan inte riktigt göra de mest spännande sakerna. Om man leker med tanken att vi hade haft lite pluring så hade man t.ex. kunna dyka i undervattensgrottor. Alla har lyckats bli mer eller mindre sjuk nu, men det är inte så mycket att klaga på.

Så vad har hänt sedan sist? Vi har jobbat oss vidare efter kustlinjen. Efter Port Lincoln drog vi till Innes national park. Det var de absolut vackraste stränderna jag sett, men tyvärr så var det väldigt kyliga vindar som förstörde chansen att utnyttja dem. Vi drog mellan dom olika utsiktsplatserna i parken och njöt istället. Det var något helt unikt som verkligen fick en att tappa andan. Det var endast några kilometer mellan dom olika platser men det var ändå helt olika vyer varje gång. I parken hittade vi även en väldigt unik sjö. Det var så pass hög salthalt att man inte kunde drunka om man försökte, inte ens "spiken" fick en under vattnet med huvudet. Sjön var en gammal mineralgruva som hade övergivits när dom insåg att det inte gick att gräva längre ner. Den ligger nämligen under havsnivån så det blir omöjligt att tömma den på vatten.

Dagen efter drog vi iväg till Adelaide, men därifrån finns inte så mycket att säga egentligen. Det blev mest bara att gå runt på stan ett tag och njuta av att få handla mat i en stor butik igen. Dock så bestämde sig Kalle B för att göra de andra sällskap i Perth tills dess att vi börjar jobba på kiwifarmen, så vi är numera bara 3 st i herrgårdsvagnen och 7-manna tältet.

hojj hojj //Jonte

Nu var det högtid för en uppdatering om vad jag och wikström sysslar med här i Perth. Jag har inte lyckats vara så verksam på denna blogg, det är väl egentligen Åkerlund som har fått dra det största lasset medan vi andra grabbar har avlastat ett par gånger. Förhoppningsvis får vi kulan i rullning efter stilleståndet som varit och att mer uppdateringar äger rum.

Att vi befinner oss närmare 400 mil ifrån de andra grabbarna känns aningen underligt. Vi är i ett och samma land men avstandet mellan oss kan liknas som mellan Sverige och Spanien. Nu i efterhand känns det riktigt bra att vi tog beslutet att åka till Perth så man även hinner ta del av Australiens västkust. Som tidigare namnt sa kommer vi mota upp de andra grabbarna pa kiwifarmen dar vi kommer jobba i 1 manad.

Nu nar vi bor pa hostel ar en riktigt harlig kansla. Det ar en viss skillnad fran att bo i ett lakande tallt, trasiga madrasser och myror overallt. Man lar kanna nytt folk dagligen och har aven tillgang till OS! Nar Sverige spelade mot finland satt vi 6 stycken fran Sverige och skrek nar det blev mal. Riktigt harlig stamning. Dock var det varre idag nar sverige akte ut mot slovakien.

Idag fick vi den glada overraskningen att Kalle B landade i Perth och skall stanna har till Jobbet pa kiwifarmen drar igang. Det har inte blivit sa mycket jobbsokande har utan vi har stallt in oss pa att ta semester och ligga pa stranden i 1 & 1/2 vecka till. Sedan blir det att jobba ihop nya pengar innan vi reser efter ostkusten!

Här nedan kommer lite bilder från min och Tommy:s vistelse i perth hittills, vi har varit pa 3 olika strander, Scarbourugh beach, Cottessloe beach, Fremantle beach. Vi har aven tagit oss till ikea och atit kottbullar.


           
 
//Tommy Erkki

Efter några omtumlande veckor och ett nytt bilköp är vi faktiskt on the road again! Som några av er vet kör vi numera omkring i en Mitsubishi Magna, årsmodell -97(nästan -98 som han vi köpte den av vackert poängterade). Om Taragon var en kass bil, så är det här raka motsatsen. I denna bil glider vi fram efter vägarna som vi aldrig gjort annat, och dessutom har vi en fungerande Air-Condition.

Hursomhelst så visade sig tipsen om fruktplockningsarbete nere i södra Australien vara sanna. I Mildura fick vi tag på ett fruktplockningsarbete där vi skördade vindruvor. Eller vindruvor var det väl kanske inte direkt, utan sådana där Sultanas som senare blir till russin efter att ha fått ligga i en fruktansvärt ökenhetta i några dagar. Vi blev iallafall informerade om att vi skulle bli betalade per hink, vilket naturligtvis kändes hyffsat dåligt. Efter att ha fått höra att vi endast skulle bli belönade med ynka 73 cent per hink blev vi misstänksamma. Efter ett kort öråd bestämde vi oss för att ta jobbet iallafall, eftersom att vi åtminstone skulle få in några få ynka kronor istället för att behöva kasta ut pengar var och varannan dag.

Halv sju befann vi oss på arbetsplatsen, och efter en snabb arbetsintroduktion var det dags att kasta sig in bland vinrankorna för att skörda frukt! Jag och den andra Kalle jobbade tillsammans och vi kom snabbt in i ett intensivt tempo. Kanske lite allt för intensivt, för inom fem minuter hade jag skärt mig för första gången. Blodet rann, jag svor, och de andra fruktplockarna undrade nog säkerligen om jag hade alla hästar i stallet. Dagen förflöt sedan ganska smärtfritt(skar mig fyra gånger till) och lönen visade sig i form av 37 dollar. Kändes aningen snopet att få 37 dollar för 7.5 timmars arbete med tanke på att blomplantaget som de båda Tommy:sarna befann sig på genererade 105 dollar om dagen. Efter  fyra ungefär lika tråkiga dagar blev vi iallafall några hundra dollar rikare. Vi bestämde oss för att kasta in tältet och åka vidare mot Port Lincoln i vår superfina bil. Eftersom att det är så långa avstånd i det här landet kom vi naturligtvis inte hela vägen dit på en och samma dag, utan vi fick stanna i Burra. Staden Burra är en sån där läskig stad med 500 invånare som bara figurerar i sammanhang i stil med skräckfilmer. Utsvultna försökte vi hitta en lämplig affär att handla kvällsmat på, men förgäves. Den lokala affären hade nämligen slagit igen portarna redan 17.30, så vi fick erkänna oss besegrade, för den gången. Vi lät oss dock inte slås ned av det lilla missödet, istället åkte vi och tittade på de gamla koppargruvorna vilket var hemskt intressant.

Dagen efter rullade vi in mot nästa delstat, South Australia - the Festival State. Tydligen så har varje delstat i det här landet sin egen fräcka slogan, och det här var just SA:s motto. Vid gränsen mellan delstaterna Victoria och South Australia blev vi stoppade av en "fruktpolis", vars enda uppgift här i livet är att kontrollera att vi inte för med oss några ruttna frukter som bär på fruktflugor över gränserna. Givetvis avfärdade vi denna fruktpolis omedelbart, tills vi kom på att vi hade en lök någonstans i bagageutrymmet. Polisen fann detta objekt mycket intressant, och ville naturligtvis beslagta löken, men därefter var vi fria att fortsätta.

Några få timmar senare var vi på plats i Port Lincoln, hamnstaden som världen över betraktas som "the fishing capital of Australia"(åtminstone enligt Australiensarna själva). Vi hade fått höra imponerande berättelser om tonfiskarna, och att det definitivt var "the place to be" under sommarhalvåret. Naturligtvis kände vi oss tvingade att få veta mer om denna hamnstads fiskeliv, därför beställde vi en rundtur i hamnen med provsmakning av olika fiskar som avslutning. Pensionärsvarning kan ni säga, och med all rätt..Men vi trivdes ändå! På kvällen blev det sedan middag i havets tecken(även fast jag åt pizza som huvudrätt), vilket var riktigt trevligt.

Det är nog lättare att visa det hela med ett par bilder istället:
  


  


//Kalle Å

Hallå i stugorna!

Det var en lång tid sedan sist men vi har inte glömt bort er där borta i kylan. Under tiden har jag och Erkki jobbat på S&P Dominellos Flower Garden. Det har varit både tufft hårt och slitsamt men samtidigt väldigt skönt att få in några kronor på kontot igen, eller på kontot var väl att ljuga eftersom (som tidigare förtäljt) vi fick pengarna varje torsdag rakt i handen utan vidare administration så att säga. Vi har bott i vårt icke regntåliga tält. Och som vanligt har man inte vädergudarna på sin sida, det har stormat och regnat nästan hela vår första vecka vid arbetet. Med fem liter vatten i tältet och en halvt hysterisk vietnames skrikande: GET UP GET UP - varje morgon, har vi trots allt genomlidit dagarna förhållandevis bra.

Vi har lärt oss allt som en ”blomsterfarm” har att erbjuda och det har nog faktiskt gjort oss riktigt gott. Arbetskamraterna då, man kan likna dessa som en köttsoppa. En hel blandning av olika ingredienser från världens olika hörn, alla med olika mål och erfarenheter. Till exempel har vi lärt känna en tysk fotbollsspelare vid namn Andre Gumprecht (googla hans namn så får ni se något roligt) har faktiskt spelat i Bajern Leverkusen och också spelat i Serie A. Om vi ska nämna någon annan som skildrar vad vi upplevde där är Richard (kommer inte ihåg hans efternamn men ni klarar er nog utan det ändå) som har lärt oss att svära, man kan säga att svordomar var 90 % av det han sade var dag.

Arbetet led sedan mot sitt slut och vi blev tvungna att ta ställning till vad vi nu skulle göra med våra liv. De andra, som nu var 110 mil söder om oss var i full gång med vindruvsplockningen, var det både svårt att ta sig till och lät inte så attraktivt enligt deras egna berättelser om arbetet. Valet stod då mellan att stanna kvar i området och fortsätta söka jobb där, eller att åka ner till grabbarna och plocka lite druvor. Vi beslutade oss för ingetdera – vi tog sikte mot Sydneys flygplats! Efter en hel del letande efter resonabla biljetter och en natt på ett golv i terminal 1 på Sydney International Airport – flög vi 400 mil västerut. Närmare bestämt till Perth.

Perth är en stad på 1,6 miljoner människor men känns som en på 70 000. Nu bor vi på Swan Barracks Hostel, där vi nu söker jobb som bäst. Vi kommer dock inte att vara här någon längre tid, utan bara till och med ”kivijobbet ” börjar (vilket är andra veckan i mars).

/Tommy W

Hej ni!
De senaste dagarna har varit intressanta for oss alla. Jag och Jonathan har dragit runt pa Sydneys gator och torg for att forsoka fa ivag den gamla vildsinta Taragon. Vi har gjort allt som statt i var makt for att se ut som riktiga bilforsaljare, tyvarr har val varenda kotte som tittat pa bilen genomskadat var bluff. Kalle B och Emil, som vantade pa oss blev allt mer otaliga. Om det beror pa att ett talt knacktes under nattens gang i nagot som maste liknas vid en monsunstorm vet jag inte, men i vilket fall som helst blev vi kallade tillbaka till var campingplats. 

Vi forstod naturligtvis att Taragon inte skulle klara att fardas mycket langre till, men vi bestamde oss anda for att ge den ett sista forsok. 40 min fran Sydney borjar bilen sa sakteliga att koka, och vi tvingas svanga av motorvagen. Det ryker aterigen som den varsta angmaskinen vi sett, och kylarvatskan bubblar riktigt vackert och ger ifran sig en mysig odor. De foljande ogonblicket som kommer betraktar vi som vandpunkten pa nagot som kanns som var sju ar langa olycka i detta land. Fran och med idag har vi namligen skickat ivag Taragon till ett skrotupplag, och fatt hela 500 dollar for abaket! En borda har lyfts fran vara axlar, och antligen kan vi forhoppningsvis lagga fokus pa sadant som vi faktiskt vill gora i framtiden!

Tommy W och Tommy E:s arbetsvecka har forflutit bra, deras lon betalas tydligen ut svart direkt i handen, sa dom verkar vara riktigt nojda med tillvaron. Enda problemet ar att dom inte har nagot satt att ta sig sa att dom kan kopa mer konservmat, men dom jobbar pa det. Igar lyxade de dessutom till tillvaron med en Vezuvio och varsin Cola. Blomplockningen verkar med andra ord vara en god pengako!

Vi andra killar ar tillbaka i Sydney dar allt startade pa Hostel Gday. Vi vill inte vara kvar i denna stan en sekund, sa vi tanker dra oss ner mot Adelaide/Mildura dar vi har fatt sakra tips om att det faktiskt ska finnas fruktplockningsjobb tillgangliga i drivor! Hall tummarna for oss nu!

/Kalle

Den röde baronen, the Fairy, den röde Grinchen, vad mer finns det att tillägga? Kärt barn har många namn, och detta inlägg dikteras i sann anda till allas vår egen Emil. Idag har vi varit på stranden i Coogee hela dagen. Solen värmde på ordentligt, men som tur var hade vi förberett oss på bästa möjliga sätt genom att dränka oss med solskyddsfaktor från Coles. Alla utom Emil, förstås. Hur det gick till vet vi inte, men den röde baronen påstod sig ha fått nordafrikanskt blod under nattens gång, och någon dum solskyddsfaktor som vi nordbor använder oss av, skulle sannerligen inte behövas! Allt för vetenskapen, som Emil stolt utropade när han lade sig ner för att sola. Resultatet lät sig inte vänta, för några timmar senare börjar en allt starkare nyans av röd att växa sig fram.

I skrivande stund ligger vår Emil i sängen, knaprandes på värktabletter, med litervis av After Sun-lotion bredvid sig och hackar tänder. Han fryser, det råder det ingen som helst tvekan om. Å andra sidan lovade han just att det skulle gå att steka ägg på hans rygg, så varm är den.  Febern har inte kommit ännu, men det dröjer nog inte länge till. Han får ligga kvar i sängen resten av kvällen, medan vi andra åker till stan ikväll eftersom butikerna har öppet extra länge ikväll.

Väl mött!

Det är nu dags för en uppdatering av bloggen. I skrivande stund ligger vi alla här i våra sängar och slötittar på Simpsons, sover och bloggar. Jag måste bara säga att det är roligt att så många läser och kommenterar på vår blogg!

I veckan har en del jobbat, en del sökt jobb även om jobbsökandet har avtagit nu när vi har sagt upp lägenheten. Vi ska nu leta fram ställen som vi kan plocka frukt på, i nuläget har vi ingen aning om vilket håll som vi ska åka åt. Det ska dock bli roligt att se andra delar av landet och så vidare.

Vi har även varit och sett den nya filmen Avatar på IMAX 3D biograf. Filmen var riktigt bra enligt mig (Tommy W) men jag tror att alla andra tyckte den var helt okej också. Biografen som har landets största ”skärm” eller bild så att säga var ingen besvikelse, klar bild med en riktigt fin 3D upplevelse var perfekt till den typen av filmen.

I fredags var vi på IKEA med Emelie, Hanna och Kalle från Småland och Kaja från Norge. Där hade dom ett erbjudande att man fick handla saker på varuhuset för lika mycket som man åt för på IKEA restaurangen. Även om vi mest åkte dit för att äta köttbullar och köpa glögg så kunde vi plocka på oss en del nyttiga prylar helt gratis! : )

På fredag kväll hade vi sedan en glöggkväll med Hanna, Kalle och Kaja. Det var mycket trevligt och vi fick oss lite julstämning här också. Bara fyra dagar kvar till julafton. Det känns faktiskt helt overkligt och det blir en väldigt ovanlig jul för oss här. Vi har bestämt att vi ska laga oss ett litet svenskt julbord här, även om jag inte är så himla förtjust i julmat så kommer det bli mycket bra!

//Tommy W

  
  

Detta får bli ett kort inlägg tillägnat min fader som fyller år idag. Dessvärre var det svårare att komma på vad man skulle kunna ge sin fader på födelsedagen när man befinner sig på andra sidan jordklotet, så presenten fick bestå av ett kort filmklipp! Och om jag ska vara ärlig så har systarna alltid tagit hand om de flesta present köpen:D

Gick in en sväng på en pianoaffär som sålde flyglar med riktigt hög kvalité, vi frågade kvinnan som ägde affären om det skulle gå för sig att man prövar ett piano, inga problem sade hon och därefter var det bara att sätta kameran på record.


Grattis pappa på 46års dagen! =)

Igår var vi och hälsade på Kalles släktingar en liten bit utanför Sydney. Det var i det närmsta underbart! Vi bröt våran veckolånga pasta-streak med lite grillat och potatis. Utsökt mat och öl tillsammans med väldigt trevligt sällskap blev en utmärkt dag. Vi lovade att komma tillbaka den 26 för att fira Jasons 21-års dag. Då ser alla fram emot den bastu vi skymtade under touren vi fick av deras stora och fina hus. Mirja pratade faktiskt om att ta med oss på en roadtrip söderut om någon vecka och det är vi väldigt sugna på så det ser vi fram emot.

Övrigt i livet så har jag bränt min rygg på ett väldigt mystiskt sätt efter min och Erkkis tripp till stranden idag. Bild nedan. Tyvärr så antar jag att det är så det blir av 4 timmars intensivt strandspanande, vilket man bäst gör på mage. I fredags enades vi om för att bara betala en hyra till. Det betyder att om 5 veckor så flyttar vi. Då bär flyttlasset till någon farm för att plocka lite frukt i en månad ungefär. Detta tackar jag gudarna för eftersom att jag står på branten av ekonomisk ruin, men nu tror jag det blir bra faktiskt!

Hej o hå, Emils tå.

//Jonathan

Dags för en ny uppdatering här på bloggen. Känns bra att vi har lyckats få nästan samtliga deltagare på denna resa att medverka med ett inlägg. Alla har dock inte dragit sitt strå till stacken ännu, och vi har efter ett gemensamt beslut, efter vissa påtryckningar från Emil, enats om att Emil skall få bidra med ett succéinlägg här på bloggen. Han kommer att försöka framställa den nakna sanningen av resan hittills, sett ur sitt eget perspektiv. Det ska dock poängteras att det kan bli precis hur tokigt som helst, och att det är sanningen som verkligen kommer fram, kan vi därför inte garantera. Vi har till och med gått så långt fram att vi låtit honom välja datum för denna publicering.  Med andra ord kommer vi inom en snar framtid ha ytterligare en skribent, det måste kännas betryggande för er där hemma!

Vidare kan jag meddela att vi börjar tröttna på vår hyresvärd. Han har lovat oss guld och gröna skogar, men något sådant har vi inte sett någon skymt av.  Kort och gott, har vi en massa saker här i lägenheten som behövs fixas, men det händer inte mycket. Målning i hall och badrum, samt att få köksskåpen på plats, är några av de saker som behöver åtgärdas. Med lite tur har vi det klart om någon vecka. Någon soptunna har vi heller inte fått ännu, så lite problematiskt börjar det bli. Den skulle för övrigt ha kommit nu ikväll, men vi är snälla och ger honom en extra dag på sig. Hyresvärden menar nog väl, men vi ska tänka på att han å andra sidan är en av de allra mäktigaste männen i Sydney, och kanske därför har alltför många bollar i luften för att hinna ta hand om så världsliga saker som soptunnor och målning. Å andra sidan har han lovat oss en tv, som förvisso skulle ha anlänt igår..

Den här veckan går i mångt och mycket ut på jobb. De tre pojkarna som tagit de jobb som funnits att tillgå, arbetar nu om dagarna och tjänar pengar så att de kan försörja sig. De har även börjat gå in på att sälja bredbandslösningar till hushåll och företag, så det börjar med andra ord arta sig. Enligt uppgifter från dessa herrar ska det dock vara en betydligt svårare uppgift, men det kanske ger med sig så småningom. Jag och Tommy W fortsätter det dagliga jobbsökandet, men tvingas mer och mer inse, att vi så småningom måste ansluta oss till det hemska grön el-bolaget.  Kanske är det inte så himla tokigt som det låter? Jag menar, Erkki, Emil och Udén hade till och med tid att sitta på stranden i några timmar idag, trots att jobbet är provisionsbaserat, inte tokigt.

På lördag blir det besök hos mina släktingar som bor här I Sydney, med Aussie-BBQ på schemat, det kommer vi nog säkerligen att uppskatta : )