aussieswedes

Egentligen vill vi inte börja detta inlägg med att vi är riktigt lyckliga över Antons och Emils ankomst till kiwifarmen. Givetvis är vi otroligt upprymda att få dela vår vardag med dessa pojkar. Nu är vi bara åtta svenskar, sju av dessa från samma stad, Boden. Häromdagen räknade vi ut att det befinner sig 15 bodensare i Australien, en imponerande summa.

Nu har jobbandet på kiwifarmen äntligen dragit igång. Vi sliter, vi paketerar, vi svär, vi smäller igen saker med våld, vi svettas och framförallt, vi trivs. Skämt å sido, Från början skulle detta jobb sträcka sig över en period på fyra till sex arbetssamma veckor. Vi blev lovade guld och gröna skogar men som med allt annat i den här tillvaron fick vi grönska. Skämt å sido, i bästa fall har vi fyra veckors jobb där vi inkasserar ungefär 2500 dollar. =)

De två veckorna som vi gick i väntans tider innan jobbet bestod av billig mat, badande, kängurujakt samt en hel del dötid. Nu när jobbet äntligen har dragit igång kommer spargrisen att fyllas på nytt. För mig är detta livsviktigt då jag har levt på nudlar i veckorna två. Kom då inte hit och tro att du har mer kunskap än mig gällande nudlar, jag vet att det finns biff, kyckling, orientalisk, grönakssmak. You name it, I eat it!

Skämt å sido, vi har levt under en strikt budget och vi kommer försöka följa den insprängda vägen fram tills vi är redo att bege oss ut på vägarna igen med våra två ytterst godkända bilar. En utav oss kom igenom tullen på bästa möjliga sätt genom att besöka den grekiska verkstaden medan den andra åkte till den stora Mitsubishi-återförsäljaren, och gick på bet. Efter en god investering och tiotusen kronor fattigare har även Mitsubishi magna klämt sig igenom tullen. Det skall nämnas att grekens besiktning blev aningen förkortad när han var i full flärd med att fingra på sin nya välpolerade verktygssats. Det enda vi egentligen vet med säkerhet är att Ford Falcon har blinkers och fullt fungerande rattutslag.

Skämt å sido, vi har även lärt känna en riktig krigare från västkusten. Krigaren i sig, är en nittonårig grabb som växt upp i ”the real Outback”. Hans kunskap inom vildmarksliv är enorm, och igår bjöd han med oss på jakt på kiwifarmens område. Det hela slutade med att vi jagade kängurus med spjut, men tyvärr hade vi ingen större jaktlycka. Att jaga känguru är fullt tillåtet, men huruvida det är okej att faktiskt ha ihjäl dem med spjut, har vi ingen som helst aning om. Ägaren av Kiwifarmen har även problem med Possoms på sina ägor. Tyvärr vet jag inte det exakta namnet för dessa varelser på svenska, men de är ena riktiga otrevliga djur. De svinar ner hela skjulet och därför har chefen satt ett pris på djuren. De som fångar Possoms och transporterar bort dem från ägorna blir belönade med öl i mängder! Inatt är det med andra ord jakt på schemat med vår ädle ledare.

 
Naturligtvis har vi glömt bort över hälften av sakerna som hänt oss under dessa veckor, och kan därför inte informera er särskilt väl. Förresten, glada i hågen efter den prickfria besiktningen hos grekverkstan' fick vi syn på en skylt som sökte apelsinplockare. Givetvis nappade vi, och imorgon kliver fem av oss in och visar hur man lättast plockar apelsiner på the Scandinavian way! Skämt å sido, hej då.

//Tommy Erkki

Efter att ha kastat av Kalle B på flygplatsen i Adelaide rullade vårt äventyr vidare längs sydkusten. Planen var som ni säkert vet att långsamt men bestämt ta sig fram till Kiwi-plantaget tio mil norr om Sydney.

Mount Gambier skulle bli vårt nästa stopp. Genom vår förnäma, ja näst intill ovärderliga Australienbok, fick vi reda på att en av de dammiga gamla vulkankratrarna numera försörjer staden med det blåa dricksvattnet. Sjön har förresten, föga oväntat, fått namnet Blue Lake. Efter en rundtur i en grotta(som sved i våra tunna plånböcker, ska ni veta) bestämde vi oss för att inte stanna över natten eftersom vi ansåg att vi hade en allt för lång körning att påbörja.

Nästföljande etapp, The Great Ocean Road, skulle visa sig bli en hissnande färd längs branta, klippiga kustvägar. Dagens chaufför var Emil, även känd som Michael Schumacher. Efter en lugn inledelse på denna natursköna väg, inbillar sig Emil att den sportiga bilen framför vill utmana honom, och där tar en febril kamp sin början. Genom det kurviga landskapet, det allt mer tilltagande regnet, susar vi framåt. Att ingen kom till skada är ett under. Emil skötte det hela på ett bra sätt genom att ge upp kampen, och därav har ni nog förmodligen anledningen till att allvarligare incidenter uteblev. Vi noterade även skyltar som vi aldrig tidigare sett i Australien på denna väg. "In Australia, we drive on the left side on the road", kul, tänkte vi. Vad är anledningen till denna dumma skyltning egentligen? Fem minuter senare fick vi vårt svar. Mot oss kommer nämligen en förvirrad äldre herre med sitt sällskap, åkandes i en blå bil på höger sida av vägen. Kors i taket! Emil visade dock återigen prov på sitt skarpa sinne när han skickade en blixt med sitt helljus för att informera herren om vilken sida av vägen han befann sig på. Skamset reträtterade han över till sin sida av vägen, och faran var över.

Givetvis ska vi inte hylla Emil riktigt ännu, för cirka en timme efter detta agerande blir han aningen för kaxig. Skyltar som visar att djur skuttar över vägen titt som tätt, tar han ingen som helst notis om. Resultatet lät sig inte vänta. Poff, ett moln av fjädrar, och en död fågel. En fjäder var det enda som blev kvar som minne av honom, och så småningom kommer vi att ta ett fint farväl av honom.

Efter att ha skuttat genom Melbourne, betonghuvudstaden Canberra, kom vi slutligen fram till det bekanta Sydney. Det blev, tack och lov, bara en kortare visit staden innan vi stack vidare till Somersby, där Kiwi-jobbet skulle vänta. Efter ett samtal med chefen visade det sig att säsongen blivit aningen försenad, men att vi blev inbjudna att komma och bo på hans ägor. Han erbjöd oss logi i form av en husvagn i utbyte mot att vi städade ur den. Vi skickade iväg de cirka femton mössen för att finna boende på annat håll, och därefter var stället vårt.

I en veckas tid har vi levt för cirka tre dollar om dagen per person, tålmodigt väntandes på att säsongen ska börja. Det verkar dock fortfarande vara en vecka bort, men Peter som chefen kallas, erbjuder oss jobb då och då. Blomplantaget som Erkki och Tommy W jobbade på behöver tillskott för en dag, och då hoppar Emil och Jonathan in för dagen. Själv är jag sjuk, och planerar att vila mig i form till den riktiga säsongen. På tal om de två förstnämnda, så ska jag hämta upp dem senare idag. Erkki, Tompa W & Kalle B har semestrat klart i Perth och är redo att återvända till verkligheten där man äter ett mål mat om dagen, sover obekvämt men ändå magiskt nog tycker det hela är riktigt revligt.

/Kalle Å