aussieswedes

Hej, lange sen sist.. Tvivlar ju starkt pa att vi har kvar nagra som helst lasare pa denna blogg, men jag ger det anda ett forsok sa att ni ska fa veta vad vi har varit med om under dessa omtumlande dagar! Pa grund av trotthet reserverar jag mig for alla eventuella stavfel som inlagget kommer att innehalla, och nagon struktur kommer overhuvudtaget inte att finnas. Med det sagt sa borjar vi!

Where to begin? Jo, i en Toyota Tarago, arsmodell -86, lamnade vi Sydney med forhoppningar om guld och grona skogar. Man kan saga att vi fann skog, men att vi fick lamna ifran oss guld. Cirka 5 kilometer fran de centrala delarna av Sydney borjar bilen att hosta och harkla, sa vi svanger in i en parkeringsficka for att utreda vad som kan ha hant. Bilen visade sig dock bara ha nagot lattare fel, sa var stolta mekaniker Tompa W sager att vi glatt kan ge oss ut pa vagarna igen. Lattare sagt an gjort, for bilen vagrar starta pa grund av att batteriet dott. Vi skickar ut Kalle B pa jakt efter en taxi som kan anvanda startkablar for att hosta igang den gamla skonheten, men forgaves. Tompa W har namligen i all denna panik anvant var enda bilnyckel till att fa loss batteriet, och olyckligtvis knackt nyckeln pa kopet. Redan har borjade vi ana orad. Natten tillbringades sovandes i bilen for att vakta den eftersom att vi inte kunde stanga rutorna(elhissar ni vet). Sarskilt mycket sova blev det daremot inte. Ett nytt batteri senare var vi pa vag igen.

Vart forsta mal var att ta oss till Blue Mountains, men det blev ocksa ratt svart eftersom att bilen blir overhettad sa fort man borjar ligga i hastigheter kring 80 km/h. Var kare mekaniker har sagt, om jag forstatt det ratt, att det hela beror pa att man inte kor pa alla cylindrar. Jag kan givetvis ha misstolkat det hela, men det far ni ha overseende med. Det har overhettningsproblemet har vi an idag, och darfor forsoker vi gora oss av med bilen sa snabbt som mojligt.

Blue Mountains i sig var verkligen maktigt, och natterna tillbringades pa en betalcamping vilket i sin tur betyder att man har tillgang till Duschar med stort D, och rinnande rent vatten! De andra pojkarna i sallskapet lagger dock inte lika stor vikt vid detta som jag, men det ar nagot jag far leva med : ) Vindistriktet Hunter Valley Skulle bli vart nasta stopp pa resan. Det Ligger cirka 20 mil norr om Sydney, och vi kom faktiskt fram samma dag om jag inte minns helt fel.  Efter att ha akt omkring i distriktet och ha sokt jobb utan framgang, borjade talmodet, liksom pengarna att tryta. Somliga av oss gick sa langt att vi pratade om att vi skulle vara hemma inom tva veckor, men det ar nagot som forhoppningsvis kommer att andra sig! Vi kom iallafall fram till att den dar himla Toyotan vi kor runt i har orsakat sa mycket problem och omkostnader att det inte ar lont att ha kvar den. Farden tillbaka mot Sydney kunde borja.

Cirka 14 mil fran Sydney, pa the Freeway(motorvag, typ) hander det katastrofala som absolut under inga som helst omstandigheter far intraffa. Bilen kokar i 90 km/h! Vi panikbromsar, sladdar in i narmsta Emergency Break Down stalle och oppnar upp huven. Det rycker och det angar, Taragon sjunger pa sin sista vers. Vid det har tankte vi att vi inte skulle fa nagra som helst pengar for bilen. I varsta fall kunde namligen motorblocken(aterigen, tror jag) ha fatt sig en rejal torn, och da skulle allt vara over. Vi var ju tvugna att skaffa hjalp pa nagot satt, sa jag och Kalle B var tvungen att korsa en hage med frammande djur for att fa hjalp fran narmsta hus. 40 minuter senare har vi efter manga om och men, fatt tag i en bargare som tydligen ratt ofta brukar fa plocka upp Backpacker som koper "Shitty Cars". Han bargade oss till narmsta avfart, Morrisett. For besvaret ville han ha 60 dollar, men nojde sig med 55 eftersom vi sag ut som sju svara ar samt kom och hjalp mig. Tackar hjartligt sade vi. I Morrisett hittade vi sa tillslut det beromda Lake Mcquire(stavning?) som ar en camping dar vissa personer aven bor. Det ar som ett alldeles litet eget samhalle, riktigt mysigt stalle. Vi fick visserligen ringa pa Nodringklockan for att nagon skulle komma, men personen som till slut kom visade sig vara varldens snallaste person. Hon visade verkligen medlidande for allt vi varit med om, och erbjod sig att aka tillbaka de dryga 2 kilometrarna till var bil bara for att vi skulle fa vara talt att sova i. Det var guld vart, och inte nog med det sa tog hon endast betalt for 3 av oss nar vi i sjalva verket var sex stycken. Hon var och ar, verkligen en genuint god manniska, och darfor onskar vi henne allt gott i framtiden : )

Pa campingen satt vi sedan nastkommande dag, forkrossade, utblottade och redo att aka hem nar det kommer fram en kille och presenterar sig som Peter. Denna adla herre visar sig vara pa campingen pa semester, men att han ager en fruktplockning. Han erbjuder sonika oss jobb om sex veckor som packeterare av Kiwifrukter. Dessa kiwifrukter kommer sedan att exporteras over hela varlden, sa snart ser ni dom i en ICA-butik nara er.
Han gav oss aven nagra nummer vi kunde ringa runt till, och snart stod vi med tva klara jobb i handen. Eftersom vi var sex personer fick vi anvanda oss av sedvanliga kortdragning. Fordel Erkki och Totte denna gangen! Dessa gossar har nu 2 veckors jobb framfor sig pa ett blomplantage. Det kommer sakert att bli riktigt roligt och larorikt. Om inte annat sa ger det ju ett fint tillskott i kassan vilket sakerligen behovs!

I skrivande stund befinner jag och Uden oss i Sydney hos mina slaktingar, dar vi ska forsoka salja bilen inom nagra dagar. Forhoppningsvis far vi tillbaka ratt mycket pengar av nagon som ar beredd att gora samma misstag som oss. Visst kanner vi oss som oborstade pirater, men vi har faktiskt inte mycket att valja mellan. Kalle B och Emil vaktar vara talt i lake Mcquire medan Totte och Erkki har paborjat sitt jobb pa plantaget. I detta vagskal star vi nu, vad som kommer att handa harnast vet ingen av oss. Med den spanningen lever vi dagligen, tanka sig : )


Pa Aterseende!
/Kalle